Sofia Hedström | Women's Health

Annons

Sofia Hedström av Sofia Hedström

Sofia Hedström är modechefen som springer maratons i klänning. Efter tio år utan motion började hon att löpträna för att stressa av och stod redan samma år i starten på New York Marathon. Följ med Sofia på hennes rundor i New York, Stockholm och dit henne arbete för henne - från modeveckor i Paris till äventyrsresor på Antarktis. Högt och lågt, men alltid framåt.


RSS-flöde


Kategorier

Kategorier

Mest läst


Mest kommenterat


    Andra bloggar

    Alexandra Petersson


    Influensa- och förkylningstider! ... [Läs mer]

    Tanja Djelevic


    [Läs mer]

    Anna-Lena Petterson


    Så var det dags för årets upplaga av ... [Läs mer]

    Maria Gradin


    Vill passa på att tacka för den här ... [Läs mer]

    Moa Quist


    Rå kakao är bra på många sätt, den ... [Läs mer]

    Iman Malmberg


    Finns faktiskt inget som kan få mig att ... [Läs mer]

    Beatrice S Magnusson


    Hej i solen! Hoppas din dag är ... [Läs mer]

    Lycka till i helgen...

    ...alla ni som springer Women's Health halvmaraton. Så här såg det ut förra året. Kör hårt!

    Kommentarer (0) | 24 April 2015

    My Wolf Pack

    Igår sprang jag med vargarna. Herregud – dödsintervaller längs West Side Highway. Jag har inte sprungit med Paragon sen New York Marathon – så blir det varje år. På våren återvänder jag alltid och träffar alla som fortsatt att springa med löpargruppen även efter maran. Var har du varit? Lite här och där. Brian – världens bästa farthållare träffade jag dock på bron förra lördagen när jag precis kommit tillbaka. Han sprang med en grupp och gav mig en high five. Bättre välkomnande finns nog inte.

    Egentligen hade jag tänkt springa med den näst snabbaste gruppen, men jag hamnade i den snabbaste – the wolf pack. Dödsintervallerna – 3 min on, 2 min lugn jogg x 4 hela vägen ner till Battery Park och sen 2 min on (ännu snabbare såklart) och 3 min medelsnabbt x 4 på vägen tillbaka. Jag fixade det. Sen hade Mizuno som sponsrade rundan utlyst en tävling där man skulle skriva vad löpningen gjort för en. Jag skrev att den gett livet rytm – och vann. Herregud vad glad jag blev! Dock kunde jag inte somna i natt – uppspelt och med bensmärtor från helvetet, men ändå så otroligt lycklig över att vara tillbaka i löpargruppen.   

    Kommentarer (1) | 22 April 2015

    NYC-löpning

    Hej alla kära läsare – ledsen för segheten den här våren. Jag har fortsatt springa som vanligt (älskar det som vanligt), men har haft svårt att få till det här med bloggandet. Det har känts enklare att kommunicera med bilder på insagram (@sofiaheadstrong) än att formulera med ord. Kanske beror det också på att jag renoverar och har rest som en galning. Jag ska dock försöka att komma tillbaka till bloggflödet – jag vill ju fortsätta få fina peppande kommentarer från er. Förra veckan var jag med om tre fantastiska rundor. Först flummade jag runt i Brooklyn utan tydlig riktning – bara kände in staden och livet. I fredags sprang jag med löpargruppen Spring genom Central Park – trögt, men så sjukt härligt. När jag springer med detta gäng känner jag mig så levande och hög på livet. I söndags sprang jag över Williamsburg bridge till Manhattan för att möte Anne-Sofie för en långrunda. På brofästet frågade en kille hur det gick med maratonträningen, bra sa jag. Sen visade det sig att vi varit på dejt för massa år sedan vilket jag skamset glömt. Herregud - livet! Efter det sprang vi mot West Side Highway, hittade ett blomsterhjärta och fortsatte till Central Park och spurtade sen Madison Avenue ner till Nolita. Efter det var det brunch och shopping till hemmet. Snart är jag klar. SNART! 

       

    Kommentarer (1) | 21 April 2015

    Gomorron Sverige

    Här kan ni se hela löparskolan i SVT:s Gomorron Sverige.  

    Kommentarer (0) | 08 April 2015

    Sälen vs Stockholm

    Igår hörde amerikanska RW av sig och ville veta om det fanns något lite knasigt som vi svenska löpar äter. Gröt med lingonsylt kanske? Eller blåbärssoppa som mellanmål? Jag strävar efter regelbundenhet oavsett om jag är på Slätta, i Brooklyn eller någon annanstans och det fantastiska med gröt är att man kan äta det nästan överallt.  Ungefär så är min matfilosofi.

    När jag reser mycket försöker jag nämligen hålla fast vid mina rutiner för att få in lite regelbundenhet i all omväxling – havregrynsgröten är ett exempel på något som får mig att känna mig mindre splittrad och löpningen ett annat. Livet är i ständig förändring och så här kan två rundor på samma helg se ut.

    Häng gärna med på Instagram @sofiaheadstrong

    Kommentarer (0) | 07 April 2015

    Ett yogapass kan vara förnedrande

    Ett yogapass kan vara förnedrande. Visst behärskar jag downward dog, men när det kommer till vighetsövningarna får en titt runt i det lugna rummet alltid mig att undra om det är något allvarligt fel på mig. Visst saknar jag den obligatoriska cheerleader-bakgrunden som gjort många amerikaner imponerande smidiga och visst sker all personlig utveckling i egen takt, men det är jobbigt att inse att man är absolut sämst på något. Till skillnad från löpningen som jag kände kärlek till redan efter fyra varv runt idrottsbanan är yogan nämligen en betydligt mer komplicerad historia.

    På nyårsafton när jag dansade in det nya året i Utah omgiven av lyxhippies - flummande biljonärer – bestämde jag mig för att 2015 skulle bli mitt yogaår. Influerad av min omgivning hade jag dessutom sagt det tyst till mig själv samtidigt som jag knöt fast ett vitt band på en av festens drömfångare. Hundra personer – hundra önskningar som sattes fast på de tre metallringarna någon gång mellan tre på eftermiddagen och sex på morgonen nästa dag. De dekorativa drömfångana var dessutom inget partyknep utan togs på fullt allvar och hänger numera någonstans på bergskedjan Powder Mountain. Som de allra flesta logiksträvande svenskar är jag ovan vid drömfångare, men där i Utah öppnade även jag dörren på glänt till den spirituella sidan som jag inte bejakat sedan högstadiet.

    Visst hade jag viss yogaerfarenhet innan nyårslöftet. En gång testade jag bikramyoga i Philadelphia. Den gången var jag dock aningen bakfull och svimmade nästan efter en halvtimme i bastuvärmen. En annan gång stod yoga på programmet när jag var på reportageresa i Costa Rica. På en vacker terrass med havsutsikt försökte jag den gången få till rörelserna, men problemet var att jag och fotografen var omgivna av proffs. När upplevelsen kändes förnedrande smög vi därför försiktigt ut till stranden. Ytterligare en gång försökte jag få till det i Stockholm, men då var jag alldeles för stressad för att ens kunna andas lugnt.

     

    Mitt yoga-genombrott kom i januari i år. Jag gick på ett nybörjarpass i mitt kvarter i Williamsburg och kände för första gången att jag faktiskt fattade vad det där med yoga handlar om. Jag var fortfarande bland de sämre i klassen, men jag började känna in min kropp och insåg hur jag skulle komma vidare. Yogapasset följdes av flera och istället för att fortsätta ha dåligt självförtroende över min stelhet är jag numera peppad på att kämpa med mina springstarka lårmuskler. Det där med egen takt har jag dessutom accepterat och även om jag kanske aldrig kommer att identifiera mig som en yogaperson har jag bestämt mig för att fortsätta – inte minst för att jag vill maximer mina möjligheter att kunna springa resten av livet genom att ta hand om löparkroppen.

     

    Nyårsfirandet i Utah fick mig dock inte bara att inse att jag verkligen behöver utsätta mig för yogan, utan också att 2015 är året då jag även lämnar lite utrymme för flummande. Det är lätt att hålla hårt i anala scheman, lagda pussel och långa listor, men de är inte livlinor utan kan snarare göra att tillvaron blir ett enda långt avprickande. Det gäller även löpningen – träningsscheman är hjälpmedel, men ibland måste man våga strunta i det ordnade. Det är nämligen nödvändigt att då och då släppa allt – vara okontaktbar och ett med naturen eller kroppen. Att helt enkelt bara stå still som en kille upplyste mig om i Utah. Jag har ingen aning hur det kommer att gå med yogan, men jag har på sätt och vis redan segrat eftersom jag accepterat att jag inte har kontroll. Dessutom har jag insett att man behöver utsätta sig för saker som drömfångare. Det känns nämligen tryggt att veta att min yogadröm hänger där på berget i Powder Mountain. Hundra personer tar numera drömmen på allvar och jag är en av dom.  

    Kommentarer (2) | 01 April 2015

    Följ oss fb_symbol twitter_symbol instagram_symbol
    Annonser