Sofia Hedström | Women's Health

Annons

Sofia Hedström av Sofia Hedström

Sofia Hedström är modechefen som springer maratons i klänning. Efter tio år utan motion började hon att löpträna för att stressa av och stod redan samma år i starten på New York Marathon. Följ med Sofia på hennes rundor i New York, Stockholm och dit henne arbete för henne - från modeveckor i Paris till äventyrsresor på Antarktis. Högt och lågt, men alltid framåt.


RSS-flöde


Kategorier

Kategorier

Mest läst


Mest kommenterat


    Andra bloggar

    Alexandra Petersson


    Influensa- och förkylningstider! ... [Läs mer]

    Tanja Djelevic


    [Läs mer]

    Anna-Lena Petterson


    Så var det dags för årets upplaga av ... [Läs mer]

    Maria Gradin


    Vill passa på att tacka för den här ... [Läs mer]

    Moa Quist


    Rå kakao är bra på många sätt, den ... [Läs mer]

    Iman Malmberg


    Finns faktiskt inget som kan få mig att ... [Läs mer]

    Beatrice S Magnusson


    Hej i solen! Hoppas din dag är ... [Läs mer]

    En favoritrunda i New York

    Jag springer allra helst på morgonen. Alltid. New York bjuder dock på en vargavinter i år och igår väntade jag därför in en human temperatur. Jag gick hem från jobbet vid tre (det tar fem minuter att komma hem), käkade en bagel och drog på mig mina träningskläder. Min träningsklocka kom aldrig igång, så jag började springa ändå. Över Williamsburg bridge där jag fick en blinkning och ett ”I love you” (New Yorkborna är generösa med sina känslor) till Lower East Side, genom Nolita och Soho bort till västra sidan. Där började jag se andra löpare, en del i shorts. Det var nollgradigt, men i den här staden gör man som man vill. Det finns ingen lagom och till skillnad från Sverige vill ingen vara mitt i flocken. Sen sprang jag längs West Side Highway och beundrade isen ett tag innan jag trappsprang upp på the Highline. Väl uppe såg jag skyskrapor, turister och skateboardkillar svischa förbi. Sen bar det av mot Time Square och ett vintervitt Central Park – jag dividerade om jag skulle ta Manhattan ner igen eller köra 59th Street Bridge. Det blev bron som jag inte sprungit över sen New York Marathon. Från bron såg jag hela skylinen i solnedgång – även om jag sprungit över de här broarna över hundra kanske tusen gånger (kanske mer) känner jag alltid samma rus. Ibland skrattar jag, ibland gråter jag. Sen tog jag mig vidare till Long Island Citys strandpromenad, över bron mellan stadsdelen och Greenpoint och sen slutligen hem genom Williamsburg. Tre timmars löpning blev det. Ingen aning om hur långt, men jag vet att jag älskar New York.    

    Kommentarer (2) | 26 Februari 2015

    Los Angeles Marathon

    Nu är det äntligen klart. Idag fick jag mitt startnummer till Los Angeles Marathon. I grevens tid och dessutom går träningen uselt, men jag känner ändå ett pirrigt rus. Den 15:e mars springer jag Los Angeles Marathon och kommer tänka lite extra på Joan Benoit och all andra kvinnor som 1984 äntligen fick springa sitt första olympiska maraton just där. Alldeles för sent, men det gäller så mycket. Både 1984 och 2015. Hur är det med jämställdheten när det gäller våra löner? Och vem som får tid att träna i en familj? Och vem som får prata på möten? Läs Men Explain Things to Me och gör något. 

    Kommentarer (0) | 23 Februari 2015

    ”Jag brukar fantisera om hur jag med en grå fläta på ryggen är en av de äldsta som springer 42 kilometer”

    Ett möte i Stockholm. Vi sitter i en hård designsoffa och pratar kultur. När det formella är avklarat får jag frågan vad jag springer milen på. Eftersom jag bara springer maror (möjligtvis någon halvmara då och då) svarar jag att jag inte har en aning. Nästa fråga handlar om kilometerfart. Inte heller där kan jag komma med ett rakt svar.

    – Men du måste ju veta, säger en av kulturkillarna krävande.

    – Måste jag?

    Förbryllade ansikten försöker förstå.

    Varje nyårsafton när jag skålar i skumpa och pratar om det nya året tänker jag på mina mål. Löpningen brukar avhandlas ganska snabbt. Årets mål kan vara ett lopp på en speciell plats som Kapstaden eller en förhoppning om att bli bättre på löpbandsintervaller. Men förutom det är tankegångarna alltid de samma som på nyårsafton året före – jag vill springa maratonlopp resten av livet. Jag brukar fantisera om hur jag med en grå fläta på ryggen är en av de äldsta som tar mig runt det 42 kilometer långa loppet. Maraton handlar om uthållighet och det ultimata uthållighetstestet är att inte ge upp. Att fortsätta även när åren går. Det kallar jag seger. Inte att springa sönder kroppen, tröttna och sedan rusa vidare till soffan eller en ny sport.

    En av mina vänner maratondebuterade nyligen och fixade loppet på strax över fyra timmar, men var ändå inte var nöjd. Det fick mig att börja fundera på allvar över alla mål som anses vara normala nu under den pågående löparboomen. Även om du aldrig sportat tidigare i livet eller är atletiskt lagd förväntas du fixa en mara på under fyra timmar. Allt annat klassas inte som ett misslyckande, men du vet att du borde vara bättre. Det är vad löparflocken enats om.

    42 kilometer är en seger i alla lägen om man inte är elitidrottare och får betalt för att jobba sig till vissa resultat. Självklart kan man fokusera på tider, men ett maraton är en bedrift att vara stolt över oavsett hur det går. När jag sprang mitt andra New York Marathon mötte jag två svenska killar i målgången. Svennarna var unga och starka, men ledsna. Den ena kämpade med gråten och när jag löparhög ville köra high five under tiden som vi stapplande tog oss till våra medaljer, ville de bara älta varför det inte alls hade gått som planerat. Även dessa snubbar ville springa under fyra timmar. Nu hade de tagit sig ända till New York, kämpat sig igenom ett maraton och ville inte fira – de ville gråta. Vilka förlorare i livet tänkte jag när vi alla skildes åt med våra medaljer runt halsen. 

    I alla sammanhang är det livsnjutarna som vinner, inte de som äger mest eller springer snabbast. Även om det är trendigt att springa maraton-lopp just nu är det inget måste. Som trendtvångs-aktivitet tror jag till och med att det är direkt skadligt. Just därför bör man akta sig för den sorgliga flockmentaliteten som för tillfället gör så många löpare olyckliga. Och vägra att ägna sin fritid åt något slags ohälsosamt jämförande av resultat på nätet eller i verkligheten. För alla som springer maraton vill jag bara betona att om du springer ett lopp på över fyra timmar behöver du inte bli besviken, men om du är snabbare behöver du inte heller automatisk känna dig glad. Låt känslorna yra fritt under och efter dina 42 kilometer och ta vara på ruset – njut, det är ditt!  

    Årets första månad inger alltid hopp – det är 2015 det ska hända. Även om inget förändras gillar jag att den här tiden på året alltid får mig att reflektera. Det blir dock samma riktning som alltid – silverfläta på maratonryggen och några hundra medaljer där hemma. Ett hållbart mål eftersom det är mitt.

    Kommentarer (9) | 17 Februari 2015

    Årets första seger

    Det har varit väldigt segt med långrundorna 2015. Året började lite för bra i Utah och de flesta rundor så här långt kan nog beskrivas som flummiga – hej hej fin bro och nu stannar jag och tar en bild. Ungefär så. Jag lämnar alltid utrymme för livet och det vill jag fortsätta göra, men nu har jag varit inne i en period där jag funderat över om jag ens kan springa långt längre? Så blir det dock ibland. Tvivel är en del av att vara löpare. Det vet jag egentligen vid det här laget även om jag blir lika förvånad och obekväm varje gång det händer. Kan jag springa? Säkert, men kroppen säger ju stopp? Är det ens kul? I lördags trotsade jag alla tvivel och sprang 27 km. Seger, speciellt eftersom jag njöt och kände mig sådär stark efteråt som man bara kan göra efter en klassisk långrunda. 

    Kommentarer (0) | 16 Februari 2015

    Den nya rolexklockan

    Det första jag funderar över när jag ska anta jobbet som aktivitetsbandstestare är på vilken arm den funktionella accessoaren ska sitta. Enligt flera forum på nätet väljer många tennisspelare högerarmenen för att bandet då plockar upp swingarna på bästa sätt, men eftersom jag är löpare (vevar lika mycket på båda armarna) och intresserad av den estetiska aspekten väljer jag vänster. Mitt första band blir ett rött i gummi från Jawbone som med sin våglika yta påminner mer om ett smycke än ett mätinstrument.

    Kvantifiering är en stor trend just nu och det går att få statistik på det mesta i livet - exempelvis tar det ungefär 17 minuter för mig att somna från det att jag lagt huvudet på kudden. Det säger i alla fall min mobil som bandet är kopplad till. När jag visar upp smycket på vänsterarmen för en psykolog jag känner ryggar han dock tillbaka istället för att heja på - ”Herregud, det där skulle vara en katastrof för många av mina patienter” utbrister han. Vissa psykologer hävdar motsatsen och oavsett om det är hälsosamt att kvantifiera livet eller inte är banden markör för att man hänger med. Det är nämligen inte bara statistiken man vill åt – utan också reaktionerna från allmänheten.

    Jag bruka kalla Nikes Fuelband med gulddekoration som pryder många armar kring Stureplan för den nya Rolexklockan – visst är bandet betydligt billigare än den ikoniska klockan, men som statusmarkör är den minst lika effektiv. ”Passivitet har blivit passé och alkohol har blivit omodern” som en stjärnkock jag träffade nyligen uttryckte det – istället är det motion som gäller vilket gör att det mesta i sportvärlden numera förpackas snyggt. Det kommer ut fler och fler exklusiva aktivitetsband på marknaden och bara under modeveckan i New York som gick av stapeln i september presenterades två. Ett av dem är ett samarbete mellan Opening Ceremony - den just nu coolaste butikskedjan i världen – och Intel som tillsammans skapat en accessoar i ormskinn som dekorerats med pärlor och som döpts till MICA – My Intelligent Communication Accessory. Prislappen? 1000 dollar, cirka 7000 kronor. Andra högaktuella exempel på hur aktivitetsbanden just nu genomgår en moderiktig makeover är märket Fitbit som samarbetar med designern Tory Burch, CuteCircuit som gör band som ändrar färg och Case-Mate som utvecklar bärbar teknologi tillsammans med designern Rebecca Minkoff.   

    När jag efter sex dagar som aktivitetsbandstestare ska vara med på Gomorron Sverige och prata om hösttrender sitter det röda bandet på vänsterarmen. Bara några minuter innan sändning funderar jag på om jag inte borde haft ett svart istället, borde inte bandet matcha klädseln? Hjälp – modepanik. För sent.

    I egenskap av modejournalist förutspår jag att aktivitetsbanden kommer bli mer och mer exklusiva och liknas vid dyra smycken som ska signalera att man sportar. I egenskap av löparjournalist förutspår jag att vi kommer att tröttna på att få statistik på allt i livet. Jag kan därför tänka mig att många i framtiden kommer att bära aktivitetsbanden enbart för att de ska synas. Ungefär som Rolexklockans helt enkelt, för vem kollar egentligen vad klockan är på sin arm idag?

     

    Kommentarer (2) | 09 Februari 2015

    Alla hjärtans löpardag!

    Förra året slutade Alla Hjärtans Dag med festkväll på Wythe Hotel i New York. Vänner var på plats och vi firade kvällen med en trerättersmeny i kärlekens tecken – tror inte det går att äta något annat i USA just den dagen. Gänget skumpaskålade och innan vi hann få in huvudrätten dök Anna upp med sin resväska eftersom hennes flight var inställd. Dessutom var hon mysklädd eftersom hon rest fram och tillbaka till flygplatsen. Kvällen döptes snabbt till Alla Hjärtans Maskerad eftersom stilarna på kärleksmiddagen var minst sagt olika.

    Ok, snart är det dags igen. Dagen kan framkalla en del ångest oavsett civilstånd, men som vanligt tycker jag att man ska ta alla tillfällen att fira livet. För er som är sugna på Alla Hjärtans Löpardag så kan jag rekommendera följande.

    1. Kolla igenom löpardagboken/appen eller var ni nu förvarar er löparstatistik och bli stolta över alla kilometrar ni avverkat.

    2. Kör favoritpasset – långt, kort, backar, natursköna områden eller kanske blodsmaksintervaller på löpbandet. Du vet vad du gillar.

    3. Mer skumpa. Det är nyårslöfte som alla mina vänner verkar ha. På Alla Hjärtans Löpardag har du ännu en ursäkt att skåla (ja det finns alkoholfritt).

    4. Pimpa löpningen – det kan handla om nya kläder eller nya prylar. Ibland behöver man en belöning för allt slit.

    5. Anmäl dig till loppet du drömmer om. Det är trots allt Alla Hjärtans Löpardag.

    6. Kör en grupprunda med efterföljande middag – både singlar och par är välkomna. Ja, herregud var inte så konservativa.

    7. Njut – det är din dag. 

    Kommentarer (1) | 05 Februari 2015

    Äntligen är den här!

    Som journalist sliter man med att jaga intervjupersoner (ibland ringer jag någon varje dag i en hel månad innan jag får ett ja), försöka fatta samband och få ur sig massa text på kort tid (eller radiominuter eller TV-tid). Vi gör allt det där för er som läser/lyssnar/tittar, men ändå känns det extremt overkligt att någon faktiskt ska se det man gör. Tror det är ett sätt att klara av all press att leverera – det skulle till exempel vara svårt att prata på Aktuellt om jag tänkte att sofforna var fyllda av tittare. När man väl tagit sig igenom processen som är ganska smärtsam (att skriva en bok är till exempel direkt plågsamt) kommer resultatet – känner mig alltid peppad när jag får tidningen i min hand som jag fick i morse. Hurra - senaste Runner’s World är här. Extra pappad är jag över att vi nu har ett stilporträtt i varje nummer. 

    Kommentarer (0) | 04 Februari 2015

    Aktuellt igår

    Häng även med mig på instagram som här i TV-studion igår. Ni hittar mig på @sofiaheadstrong

    Kommentarer (1) | 03 Februari 2015

    Nakenbilder, sms och medaljer.

    Vissa veckor vill jag ge upp. Det här får mig att fortsätta springa när det är som tyngst.  

    Sms:en. När jag har en kompis som ska springa samma lopp som mig ber jag kompisen sms:a mig efter sina rundor - får alltid fart på mig eftersom jag inte vill vara sämre än min vän.

    Tråk-gången. Om du tvingar dig själv att ta dig igenom den planerade distansen inser du ganska snart att det tar sjukt lång tid att gå.

    Pepplåtarna. Spelförbud förutom när jag springer.

    Bekräftelsen. När jag tappar lusten går jag igenom min löpardagbok eller kalendern där jag skrivit upp alla rundor och blir stolt över mig själv.

    Loppet. Ett konkret mål motar bort mitt slappa jag, så därför försöker jag alltid vara anmäld till ett mål.

    Morgonrundorna. Jag har etablerat en rutin och den är svårare att bryta än om jag skulle springa vid olika tidpunkter varje vecka. 

    Medaljerna. Mitt hem är dekorerade med mina maratonmedaljer som dagligen påminner mig om att jag är en löpare.

    Löparklubben. Jag är en ensamlöpare, men det är extra svårt att slopa pass när andra är med så därför springer jag en gång i veckan med en löparklubb.

    Nakenbilderna. Det här är ett knep från Luc Carl - Lady Gagas ex och författare till Drunk Diet - som går ut på att man tar en bild på sig varje månad. Självklart vill man vara sitt snyggaste jag naken. 

    Belöningen. Jag får bara köpa finkaffe från min favoritbarista när jag sprungit.

    Veckomålen. Så här långt måste jag sprungit innan veckan är över istället för regler för varje dagar gör att jag känner mig mindre styrd och mindre misslyckad om jag missar ett pass.

    Kommentarer (2) | 02 Februari 2015

    Följ oss fb_symbol twitter_symbol instagram_symbol
    Annonser