Sofia Hedström | Women's Health

Annons

Sofia Hedström av Sofia Hedström

Sofia Hedström är modechefen som springer maratons i klänning. Efter tio år utan motion började hon att löpträna för att stressa av och stod redan samma år i starten på New York Marathon. Följ med Sofia på hennes rundor i New York, Stockholm och dit henne arbete för henne - från modeveckor i Paris till äventyrsresor på Antarktis. Högt och lågt, men alltid framåt.


RSS-flöde


Kategorier

Kategorier

Mest läst


Mest kommenterat


    Andra bloggar

    Alexandra Petersson


    Influensa- och förkylningstider! ... [Läs mer]

    Tanja Djelevic


    [Läs mer]

    Anna-Lena Petterson


    Så var det dags för årets upplaga av ... [Läs mer]

    Maria Gradin


    Vill passa på att tacka för den här ... [Läs mer]

    Moa Quist


    Rå kakao är bra på många sätt, den ... [Läs mer]

    Iman Malmberg


    Finns faktiskt inget som kan få mig att ... [Läs mer]

    Beatrice S Magnusson


    Hej i solen! Hoppas din dag är ... [Läs mer]

    Märkt av löpningen

    En bläckmärkt ryggtavla i löparmassan. Jag gillar inte att prata när jag springer lopp, men när jag såg min kvarterstatuerare i vimlet på New York Marathon sprang jag fram och klappade försiktigt på hans nakna överkropp. Vi sprang dessutom genom Williamsburg - kvarteret där vi båda bor och susar förbi varandra under morgonrundor över bron. Scott Campbell har tatuerat celebriteter som Sting, Marc Jacobs och Courtney Love, dessutom har han tagit fram en väskkollektion för Louis Vuitton och åker motorcykel med Jennifer Anistons fästman. Imponerande CV, men när det gäller maratons slår jag honom i både antal och tid.

    Efter ryggklappen på Manhattan Avenue sprang vi jämsides en stund. Jag har ingen aningen om vad vi pratade om, men efter ett tag tog jag på mig hörlurarna och sprang ifrån. En del människor kommer och går under ett maraton, men tatueraren och jag sågs inte förrän några dagar senare då vi båda haltade runt i kvarteret. Vi stod i ett gathörn och diskuterade loppet - känslan, det perfekta vädret och slutsträckan i Central Park - när han plötsligt frågade mig om vi inte skulle ta tag i den där tatueringen jag pratat om. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men kände livets rus och sa ja. Scott Campbell har vanligtvis en väntetid på ett halvår, men bad mig maila idéer och komma in två dagar senare.

    Min tatueringsfilosofi har alltid varit att det som hamnar på kroppen måste vara livsviktigt. Det är också förklaringen till varför jag bara har ett band med familjemedlemmarnas namn på revbenen - inga dekorativa ankare, hjärtan eller rosor. Det är svårt att matcha La Familia i betydelse, men innan maratonmötet med Scott hade jag länge funderat på om det inte var dags för löpningen att ta plats på huden. Om jag inte sprang skulle jag vara en arg och frustrerad idiot - en som skäller på baristor och busschaufförer. Det är i alla fall min mardröm och därför löpningen kvalificeras som livsviktig. Allt som oftast kan jag springa bort jobbstress och livets aggressioner istället för att låta dem komma åt mig.  

    För att matcha bokstäverna i familjemedlemmarnas namn bestämde jag mig för siffror - 42 som i distansen jag gillar mest, dessutom stilistiskt och matcho. Visst googlade jag även runt på löpartatueringar, men varken träningsskor, fartränder eller galopperande hästar kändes rätt. Jag mailade Scott som skissade fram några snygga siffror och bad mig gå runt knuten till tatueringsstudion.

    Visst gör det ont att märka sig med bläck, men smärtan är inget i jämförelse med ett maratonlopp. Det var i alla fall vad jag intalade mig när jag haltade dit - fortfarande dimmig i hjärnan och sliten i kroppen efter loppet. 42:an märktes ut på bålet och jag speglade mig, sedan flyttade vi runt siffrorna tills det kändes rätt och jag fick lägga mig på britsen. Nålen ristade in motivet medan jag tänkte på andningen - lugn, andas genom näsan. Jag försökte även visualisera målgången - en 42:a på kroppen - samtidigt som Scott passade på att upplysa mig om att jag valt ett av de mest smärtsamma ställena för en tatuering. Andas, andas - lugnt. Klart.

    Jag speglade mig, blev tejpad med gladpack och sen när jag tog upp plånboken sa Scott ”kom igen nu, det här är en present från en löpare till en annan”, sen började vi prata maratons. Mitt 3.37 slår fortfarande hans personbästa, men vi har många lopp kvar att jämföra. Det är trots allt vad kvarterslöpare är till för - sporra, inspirera och fira löpningen tillsammans. 42:an var spontan, men jag har inte ångrat den en enda gång - min maratontatuering bekräftar att jag tar löpningen på allvar. 

    Är du löparmärkt? Hör av dig - sofia@runnersworld.se

    Kommentarer (0) | 30 April 2014

    Just nu på kontoret

    Två fotograferingar in the making.

    Kommentarer (0) | 29 April 2014

    Hurra för vår första halvmara

    Från en fotografering på ett snötäckt tak där vi fick smeta in vår snygga modell med konstgjort svett till en sommardag med över 2000 löpare. Allt stämde – Stockholm, vädret och framförallt stämningen.

    Grattis alla ni som sprang. Och grattis till alla män som var där och hälsade på sina tjejer/fruar/sambos. Vanligtvis brukar det vara det omvända – men på WHHM handlade det äntligen om oss.

    Som ni vet kallar vi loppet för vårens kraftprov och det var det verkligen. Jag är grymt imponerad av alla som erövrade distansen för första gången och visade för sig själva och världen att det går.

    Hur gick det för mig? Jag är ju en maratonkvinna som nästan aldrig springer några andra distanslopp – det här var min andra halvmara någonsin. Precis för många andra hade jag därför svårt att veta vilken hastighet jag skulle springa i. Ganska snabbt bestämde jag mig därför för att helt slopa klockan och bara köra på känsla – låta dagen, mina medlöpare och vädret bära mig. Djurgården? Vackrare än någonsin. Musiken? Mer glad än aggressiv för en gångs skull för mig. Publiken? Förutom att min fina vän Anna stod längst vägen var det många snälla människor som skrek peppande saker om min klänning, mina glasögon och det allra bästa – du ser stark ut.

    Klänningen – Stella McCartney för Adidas - återanvände jag från Palma. Den vill jag springa många fler lopp i. Tiden? 1.48 – känns grymt.

    Heja alla! Nästa år kör vi igen. 

    Kommentarer (3) | 28 April 2014

    Fortsätt, fortsätt, fortsätt!

    Vissa veckor vill jag ge upp. Det här får mig att fortsätta springa när det är som tyngst.  

    Morgonrundorna. Jag har etablerat en rutin och den är svårare att bryta än om jag skulle springa vid olika tidpunkter varje vecka. 

    Medaljerna. Mitt hem är dekorerade med mina maratonmedaljer som dagligen påminner mig om att jag är en löpare.

    Löparklubben. Jag är en ensamlöpare, men det är extra svårt att slopa pass när andra är med så därför springer jag en gång i veckan med en löparklubb.

    Nakenbilderna. Det här är ett knep från Luc Carl - Lady Gagas ex och författare till Drunk Diet - som går ut på att man tar en bild på sig varje månad. Självklart vill man vara sitt snyggaste jag naken. 

    Belöningen. Jag får bara köpa finkaffe från min favoritbarista när jag sprungit.

    Veckomålen. Så här långt måste jag sprungit innan veckan är över istället för regler för varje dagar gör att jag känner mig mindre styrd och mindre misslyckad om jag missar ett pass.

    Sms:en. När min kompis Gigi och jag ska springa samma lopp ber jag henne sms:a mig efter sina rundor - får alltid fart på mig eftersom jag inte vill vara sämre än min vän.

    Tråk-gången. Om du tvingar dig själv att ta dig igenom den planerade distansen inser du ganska snart att det tar sjukt lång tid att gå.

    Pepplåtarna. Spelförbud förutom när jag springer.

    Bekräftelsen. När jag tappar lusten går jag igenom min löpardagbok eller kalendern där jag skrivit upp alla rundor och blir stolt över mig själv.

    Loppet. Ett konkret mål motar bort mitt slappa jag, så därför försöker jag alltid vara anmäld till ett mål.

     

    Kommentarer (2) | 25 April 2014

    Mekaniker, tävlingscyklist och allmänt cool kvinnan

    I senaste numret av WH finns sex sidor cykelstil - exklusiva bilder från New York Bike Style (årets stilbok), tips på hur man pimpar hojen (linda styret i en stark färg) och intervjuer med en rad coola cykelkvinnor. Mest glad är jag över att ha fått träffa Sky Yaeger - en av världens första kvinnor att designa cyklar och på min topplista över kvinnor jag beundrar. 

    Vad är ditt tidigaste cykelminne?  

    Känslan av frihet och magin som kommer när man lyckas få stabilitet och ta sig framåt. Jag kommer ihåg att jag var hänförd av hur långt man kan ta sig med cykel.

    Cykling och kvinnlig frigörelse?

    Kvinnor började cykla i slutet av 1800-talet och tävla strax därefter. Det var redan då en symbol för feminism och en del av suffragetternas kamp som kämpade för att vi skulle få rösta. Cykeln var en viktig symbol för vår frigörelse från den viktorianska eran där vi bara skulle sitta stilla och behaga.

    Var och är cykling feminism för dig?

    Jag anländer förberedd, arbetar hårt och ser till att jag har kunskap. Om kvinnors förmågor blir ifrågasatta, vilket de blir i traditionella manssamhällen, ignorerar jag de åsikterna. Jag har alltid själv tänkt att jag har en fördel för att jag inte smälter in i gruppen, men visst har det varit många utmaningar. Jag har dock inte tagit något personligt, utan ignorerat och kört på.

     Hur många cyklar äger du?

    29

    Läs hela intervjun i senaste numret av WH.

    Kommentarer (0) | 24 April 2014

    Livets rus!

    När Sarah och jag var på Antarktis drabbades vi av naturen. Rasande laviner, gigantiska isberg och vankande pingviner – det gick inte att värja sig för glädjen som plötsligt pulserade runt i hela blodomloppet. Vi skrattade - hela tiden. Och grät för att allt var så vackert. Kroppen var så lätt av lycka att det var svårt att veta hur man skulle hantera den. Inget gick att hålla tillbaka. Exempelvis började jag spontanapplådera när ett isberg rasade – det vackraste mullret jag hört i hela mitt liv. Inget annat existerade än Antarktis. Har jag ett liv utanför Antarktis? Det var där jag plötsligt förstod vad det innebär att vara hög på naturen. När jag springer maratons får jag samma känsla – lyckan bara väller in. Problem? Kommer inte ihåg er. Stress? Minns inte känslan.

    På Bahamas tog vi en snabbåt till Exuma Islands – paradiset. Ärligt alltså! Sa jag att jag har haft närkontakt med hajar? Och att Anne-Sofie råkade ut för en rocka som använde hennes kropp som en skateboardramp? Adrenalinchock! Plötsligt bara välde lyckan in. Även om jag varit naturhög och löparhög ganska många gånger nu blir jag lika förvånad varje gång jag drabbas av detta kraftfulla rus. Det är det absolut bästa jag vet! Hoppas Exuma-ruset håller i sig i några veckor.    

    Kommentarer (0) | 23 April 2014

    Bahamas love

    Hajar, stingrockor och leguaner – Bahamas levererade naturporr. Jag känner mig hög på livet efter att ha spenderat helgen där. Självklart blev det även några löprundor också! Solkräm och svett i ögonen, men paradiset fullt synligt trots svidande ögon. På lördag springer jag vår halvmara i Stockholm, gör ni?

     

    Kommentarer (2) | 22 April 2014

    Snart börjar den!

    Herregud vilken helglängtan. Men snart börjar den. I morgon bär det av till Bahamas. Häng med på @sofiaheadstrong

    Kommentarer (0) | 17 April 2014

    Onsdag i NYC

    Herregud vilket uppvaknande - sibirienkyla och snö.

    Men sen kom världens bästa överraskning - Mary Katrantzou designar en kollektion för Adidas. 

    Kommentarer (0) | 16 April 2014

    Och grattis Evelina...

    ...som också sprang söndagens halvmara i NYC. Nytt PR blev det.

    Kommentarer (0) | 15 April 2014

    Söndagsseg i New York

     

    Åh nej – vaknade upp klassiskt söndagsseg. Det är dock käftsmällar jag är van att ta eftersom jag är en person som älskar att dansa hela natten. Lördagen ägnade jag först åt någon slags hipsterbugg (herregud var kul det är med pardans) på Tandem för att fira Arianne som fyllde år och sen rave på megaklubben Verboten.

     

    Segt huvud, sega muskler, seg mage och segt beteende. Dock kallade New York – Manhattan glittrade utanför mina fönster och glassbilen spelade sin störiga sommarlåt. Jag drog på mig springkläder och satte på mig en keps som skydd mot allt det intensiva och gav mig ut. Sprang genom ett Williamsburg där människor börjat sola i parken. Sen över bron till Long Island City där det luktade sommar och människor hängde på sina trappor.

     

    Över 59th street bridge där jag fick ett samtal från bästa Sanna som precis klarat av sin första halvmara. Hennes historia tog mig över bron till Manhattan. Även om jag fick släpa mig fram var det omöjligt att värja sig från Manhattans energi. Tutande taxischaufförer, shoppande turister och fokuserade cyklister – alla lite gladare än vanligt. Sen mötte jag Sanna vid Colombus Circle – fatta, hon hade inte sprungit längre än 11 km och så river hon av sin första halvmara. Jag älskar mina vänner, men jag är också sjukt stolt över dem. De kämpar, bryter normer och maximerar livet.

    Danssugen? Kolla in den här videon 

    Kommentarer (0) | 14 April 2014

    Megapepp!

    Herregud vad det är härligt att få höra att det man gör är bra. I veckan har jag blivit peppad av självaste Petter och känner mig stärkt. Visste ni förresten av mannen är den ny kvinnan? Det är bara en av många saker jag fått lära mig på konferensen. 2014 blir ett bra år. Mer på måndag. Spring hårt i helgen.

    Kommentarer (0) | 11 April 2014

    På jobbet

    Här är det konferens hela veckan. Women's Healt och Men's Health slår sina heta huvuden i hop och pratar om varför mannen är den nya kvinnan. Galet, stressigt och inspirerande. Så här såg det ut när vi skulle laga mat på kockskolan och bli bedömda av proffs. Mer blir det när jag får någon minut över, men så länge finns jag på insta @sofiaheadstrong

    Kommentarer (1) | 10 April 2014

    Min nya sportiga garderob

    I lördags var jag på spa - blev saltskrubbad av en man med guldkedja och kände livet komma tillbak efter en juice med extra ingefära. Upprymd promenerade jag till tunnelbanan och passerade en vintagebutik jag gått förbi i över tio år utan att lockas in. I skylden såg jag basketlinnen och fick feeling - 5 dollar styck och fyra linnen senare har jag förfinat min stil. I vår kombinerar jag min pennkjolssamling med basketlinnen. Sjukt nöjd! 

    Kommentarer (0) | 08 April 2014

    Helgen

    Releasefest för sjukt snygga New York Bike Style där jag träffade massa härliga cyklister.

    Tusentals tonårshjärtan i brand. Följ även med på äventyren i New York på Insta @sofiaheadstrong

    Kommentarer (0) | 07 April 2014

    Mer Palma!

    Mer Palma. Under loppet höll vi RW-kvinnor koll på varandra – eftersom man sprang samma runda tre varv möttes man ju flera gånger längs banan. Självklart ville jag vinna – sån är jag – och därför var det skönt att hela tiden se att de låg en bit bak. Men eftersom det är så fint att se andra människor kämpa kände jag också jättemycket med mina kollegor. När våra blickar möttes kände jag att jag ville ge dem styrka och när jag såg att de såg stabila ut blev jag stolt. När jag sprungit 40 km mötte jag mannen med ringblomman, men också Annie på andra sidan. Jag gav henne tummen upp, våra kämparblickar möttes och sen fortsatte vi i våra olika riktningar.

    När jag korsade mållinjen ville jag gråta. Alla dessa känslor – som raketer som far iväg åt olika håll. Lycka, revansch, smärta, gråt – det är mycket att hantera den där första minuten när man stannar. Jag har gråtit – i Palma tog dock lyckan över nästan direkt och  efter att ha kramat Switzer drack jag vatten och inväntade de andra tjejerna. Dock kom Annie aldrig. Britta och jag fick var sin massage, fortsatte vänta, ställde upp på en intervju och väntade. Sen fick vi höra – hon var på sjukhus. Det hade hänt kilometern efter att jag mötte henne sista gången – knät, pang, ambulans.

    Jag tog Annies saker, promenerade till hotellet för att ladda mobilen som dött och fick tag på henne. Skakad och full med smärtstillande kom hon tillbaka till hotellet i rullstol. Sen kom Britta och sa att jag missat prisceremonin och att de ropat upp mitt namn. Vinst? What? Nyfikenheten höll på att döda mig när vi promenerade runt i Palma i jakt på mat och smärtstillande. 

    Sen bastade jag och skypade och låg på sängen i mitt fina rum med utsikt över hamnen. Klockan halv nio var det stor middag – som inte började förrän halv tio. Där fick jag komma upp på scenen och ta emot priset – andraplats i min åldergrupp – och blev kallad a very headstrong woman av Switzer. Det där kommer jag kunna leva på även när ruset lagt sig. Mitt allra första sportpris som vuxen. 

    Kommentarer (0) | 04 April 2014

    Så här känns det att korsa mållinjen!

    Nyvaken i New York och deadline-stress, så vi börjar med den här vinnarbilden innan det blir en fortsättning på äventyret i Palma. 

    Kommentarer (1) | 03 April 2014

    Maratonhög!

    Blommor? Vatten, lämna mig i fred. Nu! Ärligt alltså, nej! Efter 40 km löpning orkar jag inte med en karl som jagar mig med en rosa ringblomma i handen.

    Det allra underbaraste med att springa ett maraton är att man blir hundra procent primal – inget tjafs, bara överlevnad. Det finns inte utrymme för något annat än mig och min kropp – och vi ska framåt. I en värld där jag allt som oftast skär mig själv i alldeles för tunna skivor är det som att vara i en annan dimension när jag känner mig hundraprocentigt ihopsatt. Det är bara jag.      

    Två dagar innan loppet börjar den plågsamma gödningen. Mat blir bränsle och jag måste äta även när jag är mätt. I fredags var det dags för den första officiella kolhydratsmiddagen - på Pelikan med finaste Lisa och Kristoffer. De kallar mig alltid Slätta med sina varma göteborgsröster och får livet att kännas tryggt. Jag ägde brödkorgen, åt sen lax med dillstuvad potatis och drack vin. Ett glas var tanken, men det blev två för att jag gillar att maximera alla stunder. Övergödd och lyckligt avslappnad efter att ha skrattat med hela kroppen gick jag till sängs.

    Lördag – hemmafrukost, Arlanda Express med maratonmixen i lurarna, mer frukost i loungen på Arlanda, mellanlandning i Köpenhamn där det blev ännu mer frukost och sen skype-pepp med lillasyster, boarda nästa flyg, Palma och sen i taxi till hotellet.

    I rummet väntade startnumret. Herregud – vem fick för sig att skriva Headstrong på mitt?  Ingen aning, men jag blev så glad att jag började skratta där och då. Bästa smeknamnet som började med att en amerikan hörde fel och som blivit mitt alterego och tydligen också mitt officiella löparnamn. Perfekt ju!

    261 var alltså mitt nionde maraton och mitt första som redaktör på Runner’s World. Förstår ni vilket sjuk tjänsteresa? Jag åkte till Palma för att springa ett maraton i tjänsten. På kvällen laddade jag med Britta från RW Germany och Annie från RW UK. Vi hittade en indisk restaurang som bara serverade en femrättersmeny så det fick bli vår stora kolhydratsuppladdning. Hungrig? Knappats. Sen tillbaka till rummet och dubbelkolla allt – rätt trosor, säkerhetsnålar till nummerlappen, ladda en iPod och en iPhone, hur ska chippet sitta? Beställa dubbelväckning – från receptionen och telefonen – och ta två melotonin för att vara säker på sömn.

    Vakna, sätta på maratonmixen, känna pirret, duscha, ta på sig maratonoutfiten, äta en sista måltig och känna ännu mer spänning. Kvart över åtta lämnade jag hotellet och gick genom ett regnigt Palma till starten. Det var kallt och jag blev blöt, men det luktade så gott från jasminträden att jag var tvungen att stanna och lukta. Jag träffade mina kollegor i startområdet – vi gav varandra nervösa blickar och peppade. Självklart ville vi också slå varandra, allt annat vore orimligt. I alla fall för mig.

    Sen var det dags för starten. Jag sätter på mig hörlurarna, startar musiken och känner ruset. Det sista Britta säger till Annie är att ta det lugnt de tio första kilometrarna. Jag ligger heller framför tänker jag och springer som ett ungdjur så fort det säger pang.

    Vackra stränder, stora vattenpölar, Major Lazer. Den första milen går snabbt. Sen är det dags för rundan som vi ska springa tre gånger – alltså samma varv tre gånger. På den asfalterade huvudvägen, förbi hotellet, hamnen och stranden. Jag känner mig stark – springer om. Kroppen är helt med, inga gnällande muskler eller krånglande mage. Två mil. Vid tre får jag gå tänker jag – så tänker jag alltid. Fortsätter - springer förbi hotellet, hamnen och stranden på väg tillbaka. Regnet gör att mascaran bränner i ena ögat, Spotify slutar fungera och telefonen börjar tjuvringa lillasyster som börjar ringa tillbaka. Klicka bort, äta banan, räta upp överkroppen, försöka få igång musiken. 25 km avklarade – snart är jag vid 30 då jag får gå. Kommer jag bli omsprungen av mina kollegor snart? Det vill jag ju inte. Möter de på andra sidan – skönt de ligger efter. Tummen upp till varandra - kärlek och tävling. Andra varvet klart – äh jag fortsätter, vid 35 kan jag gå. Min kropp är vanligtvis som en maskin som behöver manövreras på ett maraton – jag justerar nivåer med bananer, energigels och annat. Den här gången behövde den nästan ingenting – den ville bara köra. 40 km – mannen med ringblomman. Fint, men jag måste fokusera på mig nu. Hej då. 41 km, 42 km – bara några hundra meter kvar. Jag ser målgången, spurtar de resterande hundra-något-metrarna där min stora idol Kathrine Switzer står. Jag korsar mållinjen, känner alla känslorna jag har i mitt känsloregister, börjar nästan gråta och får en kram av Switzer. Sen känner jag bara lycka.

    Jo, jag vann ju ett pris också och blev kallad ”a very Headstrong woman” av Switzer på ceremonin. Men det tar vi i morgon.

     

    Kommentarer (8) | 02 April 2014

    Följ oss fb_symbol twitter_symbol instagram_symbol
    Annonser